Släntjävel & tacksamhet

Här är ett inlägg, som jag skrev  i min förra blogg, som nu är avslutad.. 

Men jag sparade detta för att kunna minnas eländet ;)

Det kommer att dyka upp gamla  utvalda inlägg från den då och då,  bara för att jag vill ha dom kvar.. och för att jag har fått nya läsare  (Hej på er och välkommen!) ..men också för att jag precis har "erkänt" och avslöjat i min profil att jag har ett fysiskt handikapp, och gärna vill dela den biten av mitt liv med er här på bloggen också..)

Så här kommer det gamla och jag minns att vi hade inte bott här så länge då, när det här skrevs... Och det var ...

TORSDAGEN DEN 30:E SEPTEMBER 2010

Vi är relativt nyinflyttade till huset vi bor i nu.
Vi har precis bott här i 3 månader och trivs superbra.
Lägenheten är en dröm, och hissen upp till 3:e våningen där vi huserar är min stora lycka,  efter att ha knagglat mig uppför två trappor på det andra stället.

Tvättstugan är helt ok, den finns i ett fristående hus mitt i området, och sista tiden att tvätta där är mellan 21.00-00.00.
Där finns också en liten gästlägenhet att hyra om man får alldeles för mycket främmande och inte har plats själv :)

Omgivningarna är gröna, och det är gångavstånd till Ica Maxi, ja, fast inte för mig då, som inte orkar gå så långt, men för andra :)

Parkeringen och garaget är också bra.
Men - och nu kommer vi till det jag egentligen skulle berätta ...

När vi flyttade in, blev jag tilldelad en parkeringsplats
 - en sån där med motorvärmare.
Kruxet är bara att den är den sista rutan i raden av parkeringsrutor, och gränsar mot en slänt, som är ganska brant.

Jag har en relativt stor bil, och rutan är väldigt snålt tilltagen, tycker jag.

Men tack och lov, glider min bakdörr bakom förarstolen upp längst sidan när den öppnas och där innanför står min rullator, uppställd och färdig att bara lyftas ut, när jag kommit fram dit jag ska. 

Häromdagen, när jag kommer hem så lyfter jag ut den som vanligt och sträcker mig in för att ta ut matpåsen och Wille, naturligtvis.. :)
Och duttar till rullatorn,  med ena armen eller om det var med kanske rumpan... Jag vet inte riktigt.
Och självklart... eftersom jag inte har så stor yta tillgodo där bredvid bilen, så händer det jag väntat på sen jag flyttade in...
Rullatorn far iväg.

Den rullar och gör kullebyttor ner för hela jävla slänten...
Korgen lossnar och flyger iväg, och det gör också väskan, nycklarna, mobilen och allt jag äger och har, känns det som ...

Jag hinner inte reagera för jag har har ju greppat påsen och håller på att ta ut både den och Willevovven.

Men Wille, stackarn.. Han spetsar öronen och är på väg ut för att jaga ifatt rullatorn när den far iväg.
 Fast det hinner jag stoppa, genom att snabbt smälla igen dörren.

Men han ville väl försöka hjälpa till, eftersom han vaktar rullatorn där bak i bilen när vi är ute och åker.
Och nu drämmer jag igen dörren mitt framför nosen på honom?!

Han blir sååå snopen!

Sen står jag där som ett skitförbannat fån.
Jag blir så arg att öronen hettar.

Att ta mig nerför slänten är uteslutet.
Jag tänker inte dratta på ändan mitt framför grannhuset.

Alternativen är få och jag inser att det enda jag kan göra att att stå kvar och vänta på att någon ska gå förbi och då be om hjälp...

Och kan man tänka sig! Det tar inte mer än 10 minuter, så kommer det ut en farbror från just huset bredvid.
Han är i sjuttioårsåldern, men betydligt piggare än mig och gå, så jag känner att jag vågar fråga..

- Hej, snälla... skulle du kunna hjälpa mig med ... säger jag..

Då plirar gubben upp mot mig och säger;

- Visst kan jag det! Det är därför jag kommer ut. Jag satt i fönstret och såg vad som hände!

Han hukar sig i gräset och plockar upp mitt liv och lägger det i korgen igen, som han sätter fast och sen drar han upp rullatorn till mig...

Så visst finns det änglar.

Men hur tackar man, när orden inte räcker till?

När hjärtat svämmar över av tacksamhet?

Den där gesten att ens orka bry sig och komma ut för att hjälpa, betydde så mycket för mig, för jag var strandsatt.

När man ser sina begränsningar i vitögat så där, känner jag mig så otroligt hjälplös.

Måste det hända såna här saker lite då och då? Räcker det inte med allt som är?

Farbrorn såg nog hur tacksam jag blev och vi småpratade lite och jag tackade ännu mer, innan Willevovven och jag tog oss in i lägenhetens trygga vrå.

Update ...
I dag, 1:a oktober, bytte jag parkeringsruta. Nu står jag tryggt med två bilar på varsin sida.
Bostadskontoret hade full förståelse för bytet, kan jag meddela :)