Ärligt talat känns det som om luften har gått ur mig... Jag är trött, less och arg..
Har varit sjuk i flera dagar, i något som jag inte har något namn för.
Jag blir som feberyr och tappar kontrollen över kroppen.
Vill jag lyfta benet så händer inget, vill jag sätta mig upp efter liggläge i soffan, med hjälp av armen så klarar jag inte av det, för det kopplar inte mellan hjärnan och armen - i det här fallet då - hur jag ska göra...
Det är väldigt konstigt och jag blir väldigt rädd för att röra mig, eftersom balansen är åt skogen.. Riktigt åt skogen!
Jag har blivit så här en gång förut, och då rasade jag i golvet tre gånger och kunde inte ta mig upp.
Kroppen lydde bara inte,
Men då var vi lyckligtvis hos Honom i Lilla Huset, så jag hade och fick hjälp.
Ja.. tre gånger fick han lyfta upp mig, och jag kunde inte ens prata. Talet var sluddrigt så han blev ju skiträdd naturligtvis.
Så illa var det inte nu, men jag märkte att sonen höll ett öga på mig. För han kommer nog aldrig att glömma när allt hände förra gången. Han blev ju också rädd då...
Men båda dom här gångerna har jag haft besvär med något annat.. Nu hade jag sträck mig i sidan ovanför höften och då, hade jag urinvägsinfektion..
Så jag åt alvedon, både nu och då.
Kanske lite för många, eftersom man (jag!) är lite dum och tror att det hjälper bättre om man tar dom tätt och många..
Kanske har det med det och göra, jag vet inte.
Nu är jag rätt ok.
Men jag kan känna mig lite osäker fortfarande med att gå och använder rullatorn inne för tillfället.
Och i den har jag hållit i mig så hårt dom här dagarna, så jag har ont i armarna och axlar..
Det är fan bedrövligt.
Att behöva gå med den, och lyfta den, stup i kvarten, in och ut i bilen, lyfta den över lilla tröskeln nere vid ytterporten (och varför skulle det inte kunna vara plant där i öppningen? Att komma in med matpåsar och så är skittungt!)
Att tränga sig fram med den, behöva flytta på saker .. ja, jäklar, det kommer att slita ut mig i förtid att hålla på så här!
Ska jag behöva ha det så här nu?!
Jag måste faktiskt säga att jag är rätt less på att vara handikappad.
Allt känns besvärligt. Allt tar sån jävla tid. Allt ska krångla. Och den här stan är fruktansvärt oanpassad för oss skröppel :)
Hur blev det med det där att allt skulle vara handikappanpassat år 2010? Fixat och klart?
Haha.. ja inte då på långa vägar häromkring.
Men vet ni?
Jag tror jag har blivit en gammal grinkäring, för jag drar mig inte längre för att ifrågasätta och klaga och framför allt visa hur besvärligt det är på vissa platser..
(Men berömmer också om något är smidigt ordnat!)
För jag tror nämligen att mycket beror på okunskap och lite annat.
Det märker man när man börjar prata...
Men sådär. Nu har jag öst ur mig lite.. Nu ska jag fixa mat. Men, nästa gång blir ämnet KARMA. :) Det blir nog spännande! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar